Trots att jag har haft en lugn och skön midsommarhelg hos min fina släkt på landet så tar jag den här kvällen som en mellanlandning innan jag kör på igen. Det är bara så, jag är trött. Förra veckan var verkligen helt galen i tre och en halv dag sen satte jag mig i bilen och åkte norrut en bit. Som alltid när jag närmar mig byn känner jag mig som hemma. I de där skogarna har jag spenderat hela somrar, i de där skogarna finns världens mysigaste badsjö, grusvägar som är utmärkta att springa på, fina blåbärsskogar, en katt som kommer och säger god morgon, en altan där frukostarna blir fantastiskt goda och kvällarna övergår i natt. I de där skogarna finns de som alltid har känt mig, de som aldrig och alltid ifrågasätter, och de som jag aldrig vill vara utan. Och allt så mycket hemma utan att vara hemma! Stadsråttan behöver också ett andningshål.
Min galna vecka började med väldigt mycket jobb, inklusive kvällar och det fanns inte en chans att jag skulle få in någon Fitnessfight-träning, eller någon annan träning alls faktiskt. Inget instruerande alls den veckan, vilket var både skönt och lite tråkigt eftersom jag var tvungen att vicka bort min tisdagsklass. Efter att ha åkt direkt från jobbet, plockat upp en liten släkting på vägen kom jag fram och då var det inte heller läge för träning utan det handlade mer om att stoppa något i magen och umgås den lilla stund som var kvar av dagen. Jag hade insett innan att det inte var läge att komma och introducera Fitnessfighten och dess mathållning utan veckors förberedelser så jag släppte det helt över helgen.
Fredag var midsommarafton och efter frukost bestämde jag mig när vädret var så underbart för att sätta på mig de korta (!!) tightsen och löparskorna för att bege mig ut på en liten runda. Eftersom jag egentligen inte har sprungit alls den här våren visste jag inte hur långt kroppen eller huvudet ville springa så jag lämnade det öppet samtidigt som jag lämnade kakbakandet i köket. Strålande väder, blommorna längs vägkanten doftade, det var alldeles tyst och stilla bortsett från fågelkvitter och en avlägsen traktor. Ljuvligt! Men det kändes verkligen i kroppen att det var längesen jag sprang...tyvärr. När jag hade sprungit en bit, bestämde jag mig för att springa hela grusvägen bort till stoppskylten, dvs där asfalten börjar, och sen vända. Det är en del backar på sträckan och när man har vänt vid stoppskylten så är det mer eller mindre uppför i en, en och en halv kilometer...tungt men hanterbart. Jag satte inga nya rekord alls, men jag sprang hela vägen trots att den sista kilometern mest bestod av smärta i min höftböjare något som satt i hela midsommarafton trots ordentligt med stretch i gräset och vila. Det var en lätt plågsam gång :) Men det var samtidigt riktigt, riktigt härligt och jag landade på exakt 6 kilometer när jag var tillbaka. Och det var skönt att faktiskt orka springa så långt första passet. Nu är jag så sugen på att ut och springa igen, snart snart igen!
Resten av midsommarhelgen ägnades åt släkten eftersom en av dem även skulle födelsedagsfiras på lördagen. Så härligt att få träffa alla och jordgubbstårta intogs båda dagarna i olika format. Det är verkligen gott med jordgubbstårta och jordgubbar över huvud taget. Skulle nog kunna leva på jordgubbar!
Sen har jag inte helt slappat till ikväll...jag har satt igång första bollen i rullning för ett litet drömprojekt. Vi får se hur långt bollen rullar, men det är spännande :) (sen har jag tvättat också.) Imorgon är det happy Tuesday och då är det dags att det blir lite mer fart i mig igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar