Höststart

Bloggvärlden har i flera veckor svämmat över av inlägg av hösten och jag kan ju inte vara sämre jag! I tisdags började min hösttermin och ingen är gladare än jag, helt fantastiskt att få svettas igen. Precis åtta veckor varade mitt träningsuppehåll. Träningsveckan för min del började i tisdags med min klass på KTH-hallen. Så härligt att få träffa deltagarna och vara igång igen. Klassen var även ett litet test då det var min första ansträngning och frågan var hur det skulle bli med min segdragna hosta. Sen vilade jag onsdag och torsdag för att på fredag morgon starta hösten på World Class i Kista. Det är en speciell känsla med morgon träning och med fredagsträning. Kombinationen kan nog bli ett vinnande koncept under hösten. Idag var det dags att starta höstterminen även på World Class Vasastan med 45 min spinning. Så härligt! Och den salen är så härlig och med discokula :)

Där emellan så fick jag till ett styrkepass igår vilket var ungefär tio veckor sen...Tanken var att jag skulle ta det ganska lugnt, känna lite på kroppen och "mysträna" lite. Det går att konstatera att efter en timme med uppvärmning, trx och en avslutning med mage och kettlebells så kände mina ben att de inte bara hade mystränat. I morse vaknade jag med en skön träningsvärk, lite överallt och således inte bara i benen. Ganska skön känsla och jag kan bara konstatera att ankor är rätt söta när de vaggar fram så jag tänker göra dem sällskap i ett par dagar.

Så här ser min höst ut när det gäller klasser, varmt välkomna! (hör av er om ni vill komma och cykla med mig)

Tisdagar: 18.00 KTH-hallen 60 min

Fredag: 06.45 World Class Kista 45 min

Lördag: 10.00 Frescatihallen 55 min (start 8 sept)

Söndag: 11.05 World Class Vasastan 45 min


Hösten, I'm ready! (Fast jag vill fortfarande ha sol och värme) 

Frustrerad....

CHANSA! Min underbara mosters ord igår vid middagen angående min träningsstart. Och det var verkligen med versaler, på ett sätt som hon kanske inte riktigt uttrycker sig i vanliga fall. Jag påpekade att det ju bara handlar om hjärta och lungor...och ett bubbligt skratt sprider sig mellan oss när hon inser vad hon uppmanade mig att göra. Riktigt härligt, för det är härligt att skratta åt elände ibland också. För det är lite så det börjar kännas som, elände. För hon tycker egentligen inte att jag ska chansa, men hon ser också att jag skulle behöva det. Den här sommaren med lunginflammation och sen en hosta som vägrar släppa taget har verkligen varit tålamodsprövande! Frågan när det är okej att smyga igång med träningen har också varit ett stående inslag, men det gäller att lyssna på kroppen. Det är över sju veckor sen jag tränade. Jag har sagt i över en månad att snart så...snart kan jag börja komma igång lite försiktigt. Sitter fortfarande här med skägget i brevlådan och trodde att idag var verkligen dagen D, dagen jag väntat på och längtat efter hela sommaren. Men icke! Hostan som verkade ha gett med sig gjorde ändå inte det. Efter förra veckans läkarbesök och dundermedicin var jag övertygad om att nu så! Och han sa också att jag skulle vara träningsbar nu, om inte skulle jag höra av mig. Eftersom jag har väldigt lite kontakt med läkare blir jag väldigt lydig, så i morse ställde jag klockan och blev uppringd av en sköterska så att jag fick chansen att förklara varför jag bad om att bli uppringd. Hon lyssnade väldigt tålmodigt, men konstaterade krasst att jag minsann skulle avvakta ett par dagar till och kunde sen höra av mig igen. Att jag försökte säga att läkaren hade sagt att jag skulle höra av mig spelade mindre roll, men hon tyckte att jag hade hört av mig för tidigt även om hon inte sa det. Avfärdad var ordet. Suck! Frustrerad kan vara sommarens ord. Så nu får jag sitta här och studsa lite och hoppas att sommarens igel släpper taget.

Det är väldigt sällan jag känner det och ännu mer sällan som jag säger det högt, men idag är jag inte på bra humör...arg, frustrerad och ledsen. Ibland kan man vara låg, även om det också är sällan, men det är en annan sak. Idag är jag mer av sorten att jag vill skrika högt, boxas lite (nä, just det, det är inte riktigt dags än...) och bara hoppa lite upp och ner. Eftersom jag inte heller är på dåligt humör särskilt länge så ler jag nog snart igen och är tillbaka med full kraft och glädje igen, men tills dess....GRRRR! (gäller att passa på :) )

Jag vill istället se fram emot mina sista semesterdagar och allt härligt jag vill och planerar att fylla dem med, en helg som jag sett fram emot länge (trots att det är den sista innan höstterminen drar igång!) men just nu har den lite magplaskvarning över sig och jag vet inte om jag har energin att göra något åt det.

Veckans bästa...solig blåbärsskog!