Den senaste månaden har jag träningsmässigt mest haft mina spinningpass, gått på någon annans pass, sprungit en gång (två med idag och det kommer jag till) och deltagit på Rosa dygnet projekt Stockholm då det blev fyra timmar på en spinningcykel. Riktigt härliga pass en hel förmiddag. Där önskar jag att jag hade fått till några rader för att ha dokumenterat, men det får bli nästa år istället. Anledningen till det något bleka tränandet är för att jag dels har börjat nytt jobb och dels för att jag har varit förkyld (vilket iofs var några veckor sen).
Igår kväll var jag inte på topp humörmässigt vilket är ovanligt för att vara mig och vaknade tyvärr med samma känsla i kroppen (plus massa träningsvärk i benen). Jag och haren hade bestämt att vi skulle springa i Ursvik idag på förmiddagen vilket vi också gjorde. Jag skulle ut och testa mina Asics Skyspeed för första gången (har haft dem länge nu, men först var det fel storlek och sen har det inte blivit av) vilket jag såg fram emot. Men det tog emot ganska snabbt och Nike+ GPS informerade uppmuntrande om hur långsamt det gick. Har nog aldrig sprungit så långsamt sen jag fick till det där i våras. Hade inte haren varit med och tryckt mig framåt vid ett par tillfällen vete sjutton om jag hade tagit mig runt. Jag önskar att jag hade kunnat använda mitt humör och min frustration i spåret för att alstra lite kraft men det gick verkligen inte. Vid något tillfälle var jag så arg och frustrerad att jag började gråta. Galet! I slutändan tog jag mig runt, spurtade på sista raksträckan (härligaste stunden på rundan), stretchade i solen och tackade haren. Jag vet att jag vid några tillfällen tänkte att jag borde bara koppla bort hur trögt det går och bara njuta av den ljuvliga höstdagen, men inte ens det kunde jag. Med andra ord är inte alla träningsdagar bra dagar, men de brukar lära oss något i slutändan. Om inte så brukar jag uppskatta nästa träningspass där det går bra lite mer.
Nästa gång jag springer med dessa vill jag känna på lite Skyspeed!
