Frustrerad....

CHANSA! Min underbara mosters ord igår vid middagen angående min träningsstart. Och det var verkligen med versaler, på ett sätt som hon kanske inte riktigt uttrycker sig i vanliga fall. Jag påpekade att det ju bara handlar om hjärta och lungor...och ett bubbligt skratt sprider sig mellan oss när hon inser vad hon uppmanade mig att göra. Riktigt härligt, för det är härligt att skratta åt elände ibland också. För det är lite så det börjar kännas som, elände. För hon tycker egentligen inte att jag ska chansa, men hon ser också att jag skulle behöva det. Den här sommaren med lunginflammation och sen en hosta som vägrar släppa taget har verkligen varit tålamodsprövande! Frågan när det är okej att smyga igång med träningen har också varit ett stående inslag, men det gäller att lyssna på kroppen. Det är över sju veckor sen jag tränade. Jag har sagt i över en månad att snart så...snart kan jag börja komma igång lite försiktigt. Sitter fortfarande här med skägget i brevlådan och trodde att idag var verkligen dagen D, dagen jag väntat på och längtat efter hela sommaren. Men icke! Hostan som verkade ha gett med sig gjorde ändå inte det. Efter förra veckans läkarbesök och dundermedicin var jag övertygad om att nu så! Och han sa också att jag skulle vara träningsbar nu, om inte skulle jag höra av mig. Eftersom jag har väldigt lite kontakt med läkare blir jag väldigt lydig, så i morse ställde jag klockan och blev uppringd av en sköterska så att jag fick chansen att förklara varför jag bad om att bli uppringd. Hon lyssnade väldigt tålmodigt, men konstaterade krasst att jag minsann skulle avvakta ett par dagar till och kunde sen höra av mig igen. Att jag försökte säga att läkaren hade sagt att jag skulle höra av mig spelade mindre roll, men hon tyckte att jag hade hört av mig för tidigt även om hon inte sa det. Avfärdad var ordet. Suck! Frustrerad kan vara sommarens ord. Så nu får jag sitta här och studsa lite och hoppas att sommarens igel släpper taget.

Det är väldigt sällan jag känner det och ännu mer sällan som jag säger det högt, men idag är jag inte på bra humör...arg, frustrerad och ledsen. Ibland kan man vara låg, även om det också är sällan, men det är en annan sak. Idag är jag mer av sorten att jag vill skrika högt, boxas lite (nä, just det, det är inte riktigt dags än...) och bara hoppa lite upp och ner. Eftersom jag inte heller är på dåligt humör särskilt länge så ler jag nog snart igen och är tillbaka med full kraft och glädje igen, men tills dess....GRRRR! (gäller att passa på :) )

Jag vill istället se fram emot mina sista semesterdagar och allt härligt jag vill och planerar att fylla dem med, en helg som jag sett fram emot länge (trots att det är den sista innan höstterminen drar igång!) men just nu har den lite magplaskvarning över sig och jag vet inte om jag har energin att göra något åt det.

Veckans bästa...solig blåbärsskog!