Under hösten har jag utmanat mig själv inom två andra områden i livet. För ganska exakt fem månader tog jag ett litet kliv mot kanten. Ett kliv som jag oerhört sällan tar för att det inte är värt det. Men nu av någon anledning bara följde jag med och lät mig utmanas. För ett par veckor sen insåg jag att jag helt utan att jag visste om det hade jag släppt taget helt och kastat mig ut ur bekvämlighetszonen. Och jag kände mig samtidigt trygg. Jag var lite oförberedd på det, men insåg att oavsett vad som händer i den där zonen så är det en bra sak att ha tagit sig dit. Släppa men samtidigt vara trygg, konstig (eller kanske snarare ovan) men bra kombination. Men nu, i sann Annica-anda, har jag en dubbel känsla. Dels vill jag återta kontrollen och hitta tillbaka till bekvämlighetszonen och dels vill jag vara kvar för jag gillar känslan i den där mer utlämnande zonen. Jag är glad över att jag omedvetet vågade anta utmaningen och ta steget, oavsett vad som händer. Det kan ju bli så att steget in i den utlämnande zonen växer och blir en bekvämlighetszon. Och då menar jag inte att man lutar sig tillbaka och är nöjd utan att det snarare är så att bekvämlighetszonen har utökats och omfattar det nya, in a good way. Våga ta risker placerar sig inom ramen för den zon man känner sig bekväm i. Vissa dagar är bara all happy och vissa dagar kanske bjuder på mer utmaning och kanske inte all happy, men som ändå omfamnar en med en trygghetskänsla som får en att lyfta lite till. Och som gör en starkare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar