Jag gjorde det!

När klockan började närma sig start idag på Grönsta gärde ute på Lidingö blev jag riktigt riktigt nervös och började fundera på vad jag hade gett mig in på. Det här är ändå en del av Lidingöloppet....Lidingöloppet!! Det klassiska loppet, visserligen bara den sista tredjedelen men ändå. Med deltagare som har tränat för detta seriöst och länge. Själv har jag ju inte sprungit så länge och milen har jag bara gjort en gång (för tre veckor sen på samma bana), men jag vill utmana och testa. Och milen som egentligen är en väldigt bra distans. Uppladdningen har varit lite sisådär måste jag erkänna och jag har egentligen bara haft ett backpass sen jag sprang den där gången för tre veckor sen.


Känslan blir bättre när jag står vid starten och jag hoppas på att jag ska klara hela loppet. Målet var att ta sig i mål, och tiden var verkligen sekundär. Sist sprang vi på ca 75 min och jag hade sagt att dels med betydligt mer folk i spåret (det var i vissa lägen bara riktigt jobbigt att springa förbi dem) och dels avsaknaden av hare skulle kunna göra att jag inte fick någon bra tid utan släppte det helt.


Första fyra kilometrarna bara matade jag på. Jag hade sagt till mig själv efter bara några hundra meter att jag skulle springa fram till Abborrbacken. Och det gjorde jag (utom de steg det tog för mig att ta ett par klunkar vid vätskekontrollen), men sen mer eller mindre tvärnitade jag...den var tung idag den kära Abborrbacken, så jag gick och förbi ett antal tjejer på väg upp. Passerar någons slags speaker som meddelar att vår startgrupp varit ute i 35 minuter. Noterar och släpper det. Sen blev det tungt bra länge, kilometer sex och sju...där fick jag börja gå i backarna för att samla kraft...jag var trött och pannbenet satt inte riktigt på plats. Vid Karins backe har jag konstaterat att jag redan sprungit om några stycken från tidigare startgrupper vilket var en extra kick. I Karins backe gick jag och tog rygg på en tjej som jag sen sprang om i slutet på backen. Efter Karin kommer det en backe till efter ett tag och den hade jag kunnat springa i om det inte vore för att det i så fall skulle vara så smånga som skulle passeras (som gick i bredd) och det skulle ta onödigt mycket kraft. Sen gick jag när det lutade uppför vid vattentornet. När jag kom till den sista kilometerskylten bestämde jag mig för att resten var jag tvungen att springa oavsett vad som hände. Det funkade att bestämma sig så och bara mata på. Kom ut själv ur skogen vilket var skönt, men jag hade lite svårt att trycka ifrån och försöka mig på någon spurt så jag fortsatte mata på in i mål och blev omsprungen av flera spurtare. Men det kändes skönt ändå.


Haren som var med, konstaterat i sin första mening till mig efter målgång att jag hade fått en bra tid, om han inte hade sett helt fel. Det hade han inte och tiden var bättre än sist och jag var så glad. Tänkte då att jag har gått en del och skulle kunna förbättra tiden. Läs: jag är redan sugen på nästa års lopp.

Måste bara tillägga att jag faktiskt njöt vissa stunder på loppet mitt i allt det jobbiga. Det var underbart väder, helt perfekt faktiskt. Det fanns också stunder i loppet då jag fick känslan av att vara själv i skogen vilket var skönt som omväxling. Antagligen var det för att jag hamnade mellan två klungor. Trots terrängen, och mycket tack vare den, är det ett härligt spår att springa.

Jag efter målgång...