Jag gjorde det!

När klockan började närma sig start idag på Grönsta gärde ute på Lidingö blev jag riktigt riktigt nervös och började fundera på vad jag hade gett mig in på. Det här är ändå en del av Lidingöloppet....Lidingöloppet!! Det klassiska loppet, visserligen bara den sista tredjedelen men ändå. Med deltagare som har tränat för detta seriöst och länge. Själv har jag ju inte sprungit så länge och milen har jag bara gjort en gång (för tre veckor sen på samma bana), men jag vill utmana och testa. Och milen som egentligen är en väldigt bra distans. Uppladdningen har varit lite sisådär måste jag erkänna och jag har egentligen bara haft ett backpass sen jag sprang den där gången för tre veckor sen.


Känslan blir bättre när jag står vid starten och jag hoppas på att jag ska klara hela loppet. Målet var att ta sig i mål, och tiden var verkligen sekundär. Sist sprang vi på ca 75 min och jag hade sagt att dels med betydligt mer folk i spåret (det var i vissa lägen bara riktigt jobbigt att springa förbi dem) och dels avsaknaden av hare skulle kunna göra att jag inte fick någon bra tid utan släppte det helt.


Första fyra kilometrarna bara matade jag på. Jag hade sagt till mig själv efter bara några hundra meter att jag skulle springa fram till Abborrbacken. Och det gjorde jag (utom de steg det tog för mig att ta ett par klunkar vid vätskekontrollen), men sen mer eller mindre tvärnitade jag...den var tung idag den kära Abborrbacken, så jag gick och förbi ett antal tjejer på väg upp. Passerar någons slags speaker som meddelar att vår startgrupp varit ute i 35 minuter. Noterar och släpper det. Sen blev det tungt bra länge, kilometer sex och sju...där fick jag börja gå i backarna för att samla kraft...jag var trött och pannbenet satt inte riktigt på plats. Vid Karins backe har jag konstaterat att jag redan sprungit om några stycken från tidigare startgrupper vilket var en extra kick. I Karins backe gick jag och tog rygg på en tjej som jag sen sprang om i slutet på backen. Efter Karin kommer det en backe till efter ett tag och den hade jag kunnat springa i om det inte vore för att det i så fall skulle vara så smånga som skulle passeras (som gick i bredd) och det skulle ta onödigt mycket kraft. Sen gick jag när det lutade uppför vid vattentornet. När jag kom till den sista kilometerskylten bestämde jag mig för att resten var jag tvungen att springa oavsett vad som hände. Det funkade att bestämma sig så och bara mata på. Kom ut själv ur skogen vilket var skönt, men jag hade lite svårt att trycka ifrån och försöka mig på någon spurt så jag fortsatte mata på in i mål och blev omsprungen av flera spurtare. Men det kändes skönt ändå.


Haren som var med, konstaterat i sin första mening till mig efter målgång att jag hade fått en bra tid, om han inte hade sett helt fel. Det hade han inte och tiden var bättre än sist och jag var så glad. Tänkte då att jag har gått en del och skulle kunna förbättra tiden. Läs: jag är redan sugen på nästa års lopp.

Måste bara tillägga att jag faktiskt njöt vissa stunder på loppet mitt i allt det jobbiga. Det var underbart väder, helt perfekt faktiskt. Det fanns också stunder i loppet då jag fick känslan av att vara själv i skogen vilket var skönt som omväxling. Antagligen var det för att jag hamnade mellan två klungor. Trots terrängen, och mycket tack vare den, är det ett härligt spår att springa.

Jag efter målgång...

Under lupp!

Jag tror att jag har hittat honom! Eller jag inte bara tror, jag vet. Han som kan får min kropp att slå nya volter...kanske inte volter, men som ser allt det där som är så bra att någon ser men som samtidigt är lite läskigt. Han som lyckas hitta nya vägar för att få min kropp att nå lite längre, högre, djupare. Och vem vet, en dag kanske till och med jag kan göra en volt :) Idag testades kroppen samtidigt som den fick jobba på ett nytt sätt..den både jublade och stretade mot lite. Men lite enträgenhet och min envishet kan nog göra att jag kommer långt. Bra inledning på samarbetet och jag ser fram emot att få göra läxa och se hur kroppen svarar. Härliga tider!

Första milen!

Galen dag och jag måste nog erkänna att jag är lite smånöjd med mig själv! Jag sprang milen för första gången...en dag och en känsla som jag har längtat efter. Men jag ska inte säga att det var lätt, men jag hade ett grymt sällskap som peppade mig när jag dippade och tyvärr gnällde lite. Under en period, okej två perioder, trodde jag att jag skulle få ge upp helt och bara gå resten. Jag tar det lite mer från början...

Strax efter halv tio på förmiddagen idag mötte jag upp Mia och Emelie på Grönsta gärde för att tillsammans med dem ta mig an Lidingö tjejloppsbanan tillika sista milen på Lidingöloppet. Emelie skulle ha ett återhämtningspass, Mia behövde också ta det lugnt och var sällskap och pepp under hela tiden. Här är jag, Emelie och Mias fot innan vi joggade iväg...

(bild lånad från MarathonMia)

Jag hade sagt till Mia att jag ville springa/gå banan, men riktigt så blev det inte :) När man har så peppande tjejer med sig lyckas man springa mer än jag hade väntat mig. Det var otroligt skönt att vara ute, grymt jobbigt men samtidigt trevligt! Mia lyckades underhålla mig under en tung period så att några hundra meter gick lättare och jag kom in i en känsla där jag kunde njuta lite igen. Det var en härlig känsla. Dock inte så långvarig :)

Jobbigast på hela milen var Karins backe...Abborrbacken kan ju slänga sig i väggen i jämförelse. Karin var nära att knäcka mig på riktigt och det gäller att komma ihåg det när den kommer och bara andas och gå i början. Och små steg. Jag ska ha Mias ord i huvudet och Emelies lätta fötter som en bild framför mig när jag tar mig an den. Sen också ta mig an den taktik som de försökte få in i mig idag...Tänka att det är tre kilometer kvar och det litegrann nollställa och tänka att det har jag sprungit många gånger förut. Har med mig så mycket pepp från dagens pass, Mia är verkligen grym även på den fronten.

Fortfarande hyffsat pigg (Emelie var pigg hela vägen och så grym) innan Abborrbacken:

(bild lånad från MarathonMia)

Det är bara att konstatera att jag kommer att anmäla mig till loppet...ska bara avvakta känslan i benen imorgon :) Skulle knäna värka på ett oskönt sätt vet jag inte om det är värt att köra i år, då kan jag vänta till nästa år. Men jag är grymt sugen!

Efter passet, stretchade jag och kollade på dem som sprang testloppet. Där stod jag bra ;) Sen iväg, äta en bra lunch för att sen dra till SSIF:s höstupptakt. Det bjöds på BodyAttack och CXWORX. Jag hoppade dock över attacken och tittade på och längtade upp på golvet. Det är ju ett så roligt pass, men jag skulle vicka på cykelpasset precis efter så jag lät benen vila lite. Jag var dock med på corepasset och det var så bra och jobbigt. Vill köra igen när kroppen känns lite piggare! Jag hann även med att hämta ut årets kläder innan passet, fina! Behöver jag säga att det är vilodag imorgon :) Skulle iofs vilja ta en kvällspromenad men det är ju inte samma sak...